Spent lees

Förra inlägget handlade om ”pot ale”, d.v.s. restprodukten som finns kvar i mäskpannan efter bränningens avslutande. Nu handlar det om ”spent lees”, eller på svenska möjligen ”drank” – jag har ännu inte hört någon allmänt accepterad och lämplig term för differentiering av de båda pannornas väldigt olika restprodukter.

I motsats till fallet med pot ale i mäskpannan så är volymen spent lees i spritpannan betydligt mindre och det saknas i teorin helt solida partiklar. (Dock kan helt klart konstateras att det finns en del oljiga klumpar som beroende på temperatur nog skulle kunna ses som fasta partiklar.)

Vidare så är spent lees ofärgad, om än också relativt opak (ogenomskinlig).

Som restprodukt betraktad så är spent lees inte särskilt intressant. Den är inte alltför illadoftande, även om den har en något gummilik och industriell ton över sig. Inte heller förändras den något större över tid, i stark motsats till pot ale från mäskpannan. Det mest intressanta med den är egentligen att dess energiinnehåll kan återvinnas i värmeväxlare samt att dess doft kan ge en god aning om varför man separerar ut huvud och svans (finkelspriten) från hjärtat i spritkörningen. Doften av spent lees säger med klar och ljudlig stämma att den inte tillförnågot positivt, för det fall att man skulle få för sig att testa…

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *