Fattyper, grundkurs 2

Förra inlägget i serien (15 juni) om fattyper så behandlades de riktigt små faten lite översiktligt, samt presenterades de två vanliga fattyperna Bourbon ”barrel” och (vin-) ”barrique”. Som vi då också lärde oss så kallas ett ”fat” med den generiska termen inom whiskyindustrin för ”cask” på engelska, medan vin- och tunnbinderiindustrierna använder termen ”barrel” för samma sak (vilket för whisky alltså bara avser ett f.d. Bourbonfat).

Denna gång är det dags att titta närmare på ett mycket vanligt fat inom whiskyindustrin, nämligen en ”hogshead”. Namnet lär härledas till ”tjurskalle” eller liknande och var en sorts volymmått historiskt sett, men idag avser det ett fat för lagring av whisky, där storleken ligger kring 250 liter. Det medges dock rätt generöst spelrum kring det måttet, så i princip kan man nästan säga att fat som håller dryga 200 till knappa 300 liter i volym, de tenderar att betecknas just ”hogsheads”. Förkortningen för fattypen är för övrigt ”hhd”, för den som undrar.

Vad har dessa hogsheads då innehållit förut? Maltwhisky lagras ju nästan bara på återanvända fat? Det senare är helt sant. Det förra är dock en fråga som det inte går att ge något kategoriskt svar på – det tidigare innehållet kan helt enkelt ha varit nästan vad som helst!

Det vanligaste med en hogshead är att det är ett fat tillverkat genom att fyra Bourbon barrels får offra sina stavar i kropparna, så att man med hjälp av dem (efter omhyvling av de lätt vinklade sidorna) kan göra kropparna till tre hogsheads – man kilar helt enkelt in fler stavar och ökar diametern något på faten. Till detta läggs också som regel helt nya fatbottnar/-lock, eftersom även deras diameter ökar något. Huruvida de helt nya bottnarna/locken också är gjorda av helt ny ek är dock varierande, då man söker återanvända ekmaterialet så långt det är möjligt. En nytillverkad hogshead kan alltså ha ett relativt stort inslag av helt ny ek och därmed ha mer aktivitet i sin första ”fill” än vad en ”fresh Bourbon barrel” har, eftersom den senare ju har bottnar som är lika mycket använda som stavarna i fatkroppen. Men, det kan också vara en i praktiken endast något uppförstorad version av just en Bourbon barrel, vilket då ger något mindre extraktiv förmåga per liter lagrad whisky.

En hogshead var tidigare den absolut vanligaste fatstorleken. I takt med ökande kostnader för löner så har dock nytillverkningen av hogsheads kommit att minska, medan Bourbon barrels istället skeppas över Atlanten utan att ha brutits ner i klasar med stavar – de är ju i sig också utmärkta för lagring av maltwhisky! Framåt i tiden lär vi nog se att andelen hogsheads stadigt minskar, med de kvarvarande hogsheads blivandes mer och mer urlakade och slitna (men återföryngring är klart möjlig genom att skrapa ur helt urlakat trä och rosta om fatet, varför en livslängd på totalt bortåt 100 år nog är att räkna med).

Men utöver dessa ombyggda hogsheads som i praktiken är ett något större Bourbonfat än den vanliga barreln, så finns det också hogsheads som kallas för ”Sherry hogshead”, ”Port hogshead” eller ”Madeira hogshead”. Det är då fat som kan ha kommit till på ett av två sätt. Tidigare användes de ibland som s.k. transportfat för att flytta starkvin från Spanien/Portugal till Storbritannien och återanvändes efter detta inom whiskyindustrin. Men idag buteljeras vinet i hemländerna, varför sådana fat inte längre finns att få tag i. Man har då istället helt enkelt ett system där destilleriet i Skottland (eller Sverige etc) helt enkelt beställer ett helt nytt fat, som sedan hyrs in hos en Sherrybodega eller motsvarande, för att fyllas med jäsande druvmust (på hösten) eller färdig Sherry (övriga året). Det blir därmed ett ”sherryfat” eller motsvarande, mycket likt det som fanns tidigare. Stora pengar läggs ner i denna kostsamma hantering och kontrollen över kvaliteten blir relativt god, om hanteringen sköts rätt. Det andra sättet är att ta de relativt få fat som byts ut inom Sherrybodegorna, för att skeppa dem direkt till destillerierna och fylla på råsprit eller whisky. Här kan kvaliteten variera mer och det kräver en mycket snabb och bra hantering för att faten inte skall surna, då Sherry etc innehåller socker och kan bli angripna. Fördelen med dessa fat är som regel att de är fullständigt impregnerade med Sherrykaraktär och ger mycket av detta till den första fyllningen av whisky, medan de nybyggda faten ger relativt sett mer karaktärer från den klart piggare eken.

De nybyggda ”transportfaten”, vare sig de är i storlek som hogshead eller som ”butt”, kan vara gjorda av såväl spansk som fransk ek, eller amerikansk vitek. Det helt vanligaste bland de fat som verkligen används inom Sherryindustrin är dock att dessa är gjorda av den vaniljrika amerikanska viteken (Quercus Alba), samma ekslag som används till Bourbonfat. Eftersom de olika typerna av ek ger rätt kraftigt olika påverkan på den mognande whiskyn så har detta klar betydelse för slutkaraktären – den helt överlägset kraftigaste påverkan från fatet kommer just av den rena eken, inte från vad fatet har innehållit tidigare.

I viss mån förekommer det också att hyfsat fräscha men för whisky tidigare använda hogsheads tas in till ett skotskt tunnbinderi och får sig en uppfräschning av Sherry eller Portvin, för att sedan kallas för Sherry- eller Portvinsfat. Detta är en till bedrägeri gränsande praxis som inte borde vara tillåten, då sådana fat i och för sig ger den vinösa karaktären man kan få från ett nytt Sherryfat, men inte alls motsvarande påverkan från den ingående eken.

Whisky lagrad på bra hogsheads kan nå riktiga höjder. Fast whisky från mer urlakade hogsheads är sällan något att skriva hem om.

Nästa kurstillfälle skall vi titta mer på de riktigt stora faten på kring 500 liter, eller mer: butt, puncheon, gorda, pipe och drum.

You may also like...

1 Response

  1. Marre skriver:

    Hur mycket kan man experimentera med faten? Kan man varva nya och gamla fatstavar i ett ”nytt” fat? Kan man blanda amerikansk ek och europeisk ek?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *