Fattyper, grundkurs

Det har säkert nämnts förut på bloggen, kanske helt, helt säkert i delar,men frågan om fat och deras namn och ursprung är ett hett ämne bland många whiskyentusiaster. Därför tar vi gärna upp frågan igen – särskilt som det förekommer såväl viss förvirring som en del missvisande information.

De vanligast förekommande faten är ”barrel”, ”barrique”, ”hogshead”, ”puncheon”, ”butt”, ”gorda”/”bodega butt”, ”drum” och ”pipe”. Detta är fat från ca 190 liters volym och uppåt, vilket räknas som normalstora fat inom whiskyindustrin, där största tillåtna storlek är 700 liter (en gorda är närmast med ca 600 liters volym).

Utöver de nu nämnda förekommer det alltjämt i mycket begränsad omfattning mindre fat. Dessa var vanligare förr i tiden, då destillerierna faktiskt sålde whisky på fat till mer eller mindre välbeställda kringboende och pubar. Idag är de dock närmast kuriosa och bär en mängd olika namn och beteckningar, ganska ofta dessutom överlappande i volym mellen de olika benämningarna. Vanligast nu borde vara ”bloodtub” om ca 32 liters volym och ”octave” om ca 50 liters volym, liksom de ”quarter casks” som Laphroaig gjort välkända och som tagit sitt namn av att de är ungefär en kvarts ”butt” och håller ca 120 liters volym. Som regel är dessa mindre fat – om de finns i Skottland – nerbyggda fat på basis av stavar från normalstora fat. Men exempelvis hos oss på Smögen Whisky finns helt nytillverkade fat i 28/30, 50/55 och 110 liters storlek. Helt nytt blir ju dyrare, men också mer aktivt. Med detta lämnar vi nu de små faten och ger oss på de stora, som är mycket mer vanligt förekommande.

”Barrel” är inom vin- och tunnbinderiindustrin en generisk beteckning på det vi kallar för ”fat”, oavsett storlek och utförande. Men inom whiskyindustrin använder man bara termen för att specifikt avse ett f.d. Bourbonfat, vilket håller mellan dryga 180 och 200 liters volym. Bourbon är en whiskey (sic!) baserad på minst 51 % majs som råvara i mäsken, vilken skall lagras på kolade, helt nya ekfat av angiven volym. Som regel är faten tillverkade av amerikansk vitek (Quercus Alba) men det är inget tvång på detta. Detta innebär att faten bara kan användas en gång, vilket i sin tur gör att bl.a. whiskyindustrin gärna snappar upp dessa efter att de tömts av Bourbontillverkarna. De ser ofta ut som skrutt på utsidan, men det är bokstavligt talat insidan som räknas här. En barrel kan med lätthet ta två fyllningar av maltsprit och göra dem till bra whisky – och i Skottland brukar man gärna använda dem både tre, fyra och fem gånger innan de i det närmaste faller sönder och kasseras. Varje ny fyllning får successivt klart mindre fatpåverkan än den föregående, eftersom eken blir alltmer urlakad.

”Barrique” är ett fat av fransk typ, med volymen 225 liter (i vissa regioner 228 liter). Det tillverkas av både amerikansk vitek (Q. Alba) och Europeisk ek (Q. Robur för skogsek och Q. Petraea för bergsek). I motsats till en barrel är en barrique regelmässigt aldrig kolad (= har brunnit) utan bara mer eller mindre rostad (= bränd men aldrig brunnit) på insidan av fatet. Normalt används en barrique inom vinindustrin, världen över. Efter att den gjort fyra-fem år där så anses den inte ge mer till ett vin – men då har den fortfarande massor av karaktär och kraft kvar att ge, när man fyller den med råsprit till whisky, som ju är många gånger starkare och har större extraktiv förmåga.

I normalfallet hamnar en barrique i Skottland under beteckningen ”hogshead” – men mer om just den fattypen i nästa del om fattyper…

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *