Mannochmore (1991)

Mannochmore har aldrig riktigt känts som en bra whisky för mig. Den tillhör en relativt exklusiv liten grupp av whiskies, som jag helt enkelt inte riktigt tyckt om. Jura och Littlemill är två andra i denna grupp. Inte så att de är dåligt gjorda whiskies, nej, för att det varit något i deras kärnkaraktär som inte stämt. För mig.

När jag då av Bengt blev erbjuden en liten provflaska med Mannochmore, en single cask som buteljerats för Svenska Whiskyförbundet som deras # 14, så kändes det välkommet. Varför, undrar kanske någon, eftersom jag inte gillar Mannochmore? Nja, oavsett den grundmisstanken, så lär man sig inte sällan mer av något man inte gillar fullt ut – och sedan är det i detta fall givetvis extra välkommet att bli övertygad om att man haft fel!

Mannochmore 1991 (buteljerad 2011), SWF # 14 @ 46 % – gräsig doft med typisk ljus fruktighet, bl.a. aprikos, plus lite rostade ektoner. Smaken var tydligt vägd mot Päron-Bugg, vitekstoner med vanilj och ingefära samt örtighet med främst söt basilika. EFtersmaken torkar (som så ofta) till men behåller grundtonen av päron och ingefära, plus rostad malt och lite te…för att till sist flyta över i den där lätt kemiska tonen som är svår att beskriva men som inte känns helt ok; här var den dock mycket måttlig. En lättsam whisky med distinkt fruktdominans och bra balans, men också en lite problematisk eftersmak; ”Päron-Bugg och nyklippt gräs”. Betyg: 82/100 (trots eftersmaken)

Detta var ett klart godkänt resultat för en bra whisky. Trots att jag själv skulle välja bort den, baserat enbart på mina subjektiva preferenser.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *