Öppnade flaskor

Det är möjligt att frågan har berörts tidigare i denna blog, men efter att ha råkat se några inlägg på ett annat av de whiskyforum eller -bloggar som finns, så tycker jag att det finns skäl att nämna något om saken, nämligen hur man skall se på och hantera sina öppnade flaskor, särskilt då hur länge whiskyn kan förvaras utan att förändras.

I princip säger man att whisky upphör att förändras när den har buteljerats. Med ”förändring” avser man då mognad, vilket i princip får sägas vara korrekt. Men, det förutsätter att flaskan har en tät kork, inte står i solljus eller varken för varmt eller för kallt och att den förvaras stående, så att särskilt en kork av kork (en sk. stopper) inte har direkt kontakt med vätskan. Förvara aldrig en flaska whisky – eller annan sprit – liggande!

Samtidigt som påståendet alltså egentligen är korrekt, så är även buteljerad whisky utsatt för viss förändring – men då inte egentligen vad som avses med ”mognad”, i den mening som det har i ett ekfat. Men ändock, oxidation är den motor som driver mycket av en whiskys mognad framåt. Och så snart det finns syremolekyler i kontakt med whiskyn, så kommer whiskyn i flaskan också att kunna utsättas för förändringar. En del kan vara positiva, andra är negativa; det kan i viss mån bero på tycke och smak.

Enkelt uttryckt kommer graden av oxidation att öka, ju mer luft du har i en flaska, relativt dess innehåll av whisky. Detta gör att den flaska som du öppnade igår, kommer att börja bli utsatt för en förhöjd oxidation, i flaskan. Ju mer luft det är i flaskan och ju oftare luften inne i flaskan byts ut, desto mer accelererad blir oxidationen.

Det som händer – efter etttag – är att whiskyn börjar ändra lite av sin karaktär. Först brukar den tappa vissa lite skarpare toner som ibland finns i nyligen buteljerad whisky och särskilt då sådan vid cask strength (allra mest i fatprover). Detta kan vara direkt positivt och är för övrigt en av orsakerna till att ett fatprov bör få acklimatisera sig till en ny miljö, efter en resa, så att whiskyn hinner lugna sig. Nå. Efter denna rätt snabba och positiva påverkan, så börjar utförsbacken. Det första som går är de flyktigare och mer estriga, ljusa tonerna i en whisky. Allt försvinner inte på en gång, långt därifrån, men intensiteten börjar successivt att avta. När detta har pågått tillräckligt länge, så kommer balansen i whiskyn att förändras, först subtilt, sedan alltmer ingripande. Till sist har du kvar en ganska trist och intetsägande whisky – vilket brukar kräva att flaskan är mindre än halvfylld och att den har fått stå relativt länge, väl över ett år.

Det sämsta man kan göra med (eller mot) en favoritwhisky är alltså att spara ett par deciliter på botten och låta den stå i ett par år, innan man tar fram den för att avnjuta, vid det där speciella tillfället…då den inte längre framstår som lika speciell.

Vad man bör göra är att inte ha för många flaskor öppna samtidigt och att man ser till att (gärna med hjälp av goda vänners sällskap) avsluta en öppnad flaska i vart fall inom ramen av ett års tid, även om olika whiskies förvisso är olika känsliga i detta avseende. Särskilt när man går under halva volymen, så bör man snabba på tömmandet, till att omfatta en period av helst ett par månader eller högst ett kvartal. Detta om man vill ha en whiskyupplevelse som är relativt oförändrad (helt oförändrad kräver avsevärt kortare tidshorisont än så, totalt kanske bara en månad).

Den som vill spara sin favoritwhisky till ett senare tillfälle bör redan kort tid efter det att flaskan öppnats hälla över en del av innehållet på en mindre flaska, som har ett helt tättslutande lock och där flaskan hålls full. Bara på det sättet undviks oxidationen.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *