Lagavulin och Ardbeg

Sedan ett antal år nu släpper Diageo frampå senhösten en 12-årig version av Lagavulin, vid cask strength. Den brukar regelmässigt vara bra och betydligt råare än den vanliga (i och för sig utmärkta) 16-åringen som är standardbuteljeringen. Och varför inte prova den med och mot en av grannen Ardbegs mer nytänkande tillskott på senare år, Corryvreckan? (Som delvis har lagrats och/eller slutlagrats på fat av fransk ek, istället för enbart på f.d. Bourbonfat.)

Lagavulin 12 yo (buteljerad 2012) @ 56,1 % – doften är som en stockvedsbrasa på stranden, sötmandel, aska och rökt kola, mycket lätta ektoner som dock är mycket närvarande. Smaken ger en något syrlig maltighet, tydlig och fet torvrök, tång samt grönt örtiga övertoner. Eftersmaken är bitande och med salt torvrök, rostad malt och klingar av i sötma och rök. Detta är en tung och naturlig destillatdominans som ändå har god mognadsnivå och utmärkt ärlighet, mycket intensiv; ”pyrande torvrök och tång”. Betyg: 90/100

Ardbeg Corryvreckan (kod L11 157) @ 57,1 % – doft med rök, söt citrus, tydlig tyngd av bra ek, jordkällare, mynta och basilika samt viss blommighet. Smaken är relativt oljig, med tobak, tung torvrök, maltig sötma och en lätt ton av hav. Eftersmaken har en maltig bas med ekig sötma och lätt krydda, torr rökighet och apelsinskalstoner. Mer fatdominerad med harmoni mellan destillat och aktiva fat, bra tyngd, tydligt genomarbetad och formad; ”tobak och örtig ek”. Betyg: 91/100

De är rätt olika, de här två. Lagavulin är alldeles lysande, utan någon större hjälp från faten, som är klart återhållsamma i sin påverkan. En naturlig whisky med enorm kraft och intensitet. Inte för de vekhjärtade. Ardbeg Corryvreckan å sin sida är mycket mer genomarbetad som koncept, med kraftig fatpåverkan från fransk ek, men med en utmärkt balans genom hela upplevelsen. Båda får en mycket stark rekommendation, som de stjärnwhiskies de är.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *