Octomore 10 yrs

Som de flesta av er som läser denna blog nog redan vet, så är Octomore den mycket hårt torvrökta whisky som Islay-destilleriet Bruichladdich bränner, vid sidan av den nästan orökta Bruichladdich och den hårt torvrökta Port Charlotte (oräknat övriga variationer, som exempelvis den trippeldestillerade Trestarig och den kvadruppeldestillerade X4). Med Octomore har Bruichladdich nog prenumererat på titeln som ”världens rökigaste whisky”. Specifikationen för rök-/fenolinnehållet i malten (d.v.s. råvaran) var ursprungligen att den skulle vara över 80 ppm fenoler, vilket man höll under 2002, men det har sedan sprungit iväg uppåt i siffror, för att via dryga 160 ppm vid något tillfälle till och med gå norr om 300 ppm. Man skall dock understryka att fenolinnehållet alltså mäts i malten, inte i destillatet, och att man i samtliga processteg tappar fenolinnehåll; krossning, mäskning, jäsning och destillation skär alltså ner rökighetsgraden, i relativ mening (något annat vore ju också konstigt, eftersom man tillsätter ungefär fem gånger så mycket vikt i vatten som man har malt).

Octomore tillverkades första gången 2002. Den har hitills släppts som femåring i en dryg handfull versioner, där särskilt den som lagrats på Sauternesfat var riktigt läcker. Det har i dessa fräscha, unga buteljeringar varit tydligt att även denna whisky håller hög klass, liksom att det finns mer än bara rök i whiskyn. Bruichladdich är känt för en relativt fruktig stil på sin whisky, vilket tillskrivs de höga och förhållandevis smala halsarna på pannorna.

Nu har Octomore dock precis släppts som 10-åring, i en begränsad upplaga. Vad har då hänt med extra mognad? Finns fräschören kvar, är rökigheten helt dominant, är den balanserad? Särskilt som vi på Smögen Whisky har samma leverantör av hårt torvrökt malt (med som mest 96,9 ppm fenolhalt) så var det nödvändigt att skaffa en flaska och testa den…

Octomore 10 yrs (but. 2012; 80,5 ppm fenolhalt i malten) @ 50 % – doften ger en mullrande och grönaktig (örtig) torvrök med tydliga inslag av både pepparrot och kryddnejlika, samt en tydlig fruktighet och fina fattoner av vitek, med lite vanilj. Smaken börjar med sötma – från de vaniljiga viteksfaten, från det fruktiga destillatet och från den tjocka torvröken, som kan upplevas som söt i vissa fall; något skir känsla just i smaken. Eftersmaken domineras av grön, söt och kraftfull torvighet som med tiden (den är lång!) torkar till och dominerar än mer; här finns dock också fortsatt fin vitek med vanilj och syltad ingefära, liksom en mer återhållen fruktighet. Intensitet, fräschör, komplexitet och med flera bottnar, så är detta både ett monster och ett skolexempel på en mycket väl balanserad whisky, med en klart unik stil; ”fräschör, frukt och pepparrot”. Totalt betyg: 90/100

Får du chansen, så prova den. För den är speciell, såväl i karaktär som i kvalitet. Det underlättar givetvis om man uppskattar rökig whisky, men även om så inte är fallet bör man prova.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *