Enhetliga fat?

Detta med whiskyns mognad och utveckling i faten (alltid av ek) är nog den mest fascinerande delen av att skapa whisky. Redan i den relativt snabba del av det hela som omvandlar malt till råsprit är det ett skapande snarare än en produktion; det krävs känsla för att få det rätt och inget är för evigt förutsägbart. Men när det gäller den avsevärt långsammare del av det vi gör som spänner från att fylla ett fat med råsprit till dess det tappas för buteljering – det är då det blir till mycket stor del konst.

De flesta frågor vi får under visningar och föredrag rör de olika fattyperna och vad de innebär för den färdiga whiskyn. Det rör sig inte sällan om så stora skillnader mellan olika fattyper att det – om man inte visste att det var samma rådestillat/whisky – i en blindprovning skulle vara svårt att tro att någon skulle ange att det är en enda whisky. Skillnaden mellan en whisky lagrad i ett Bourbonfat (”barrel”, ca 200 ltr) eller ett Sherryfat (”butt” 500 ltr eller ”hogshead” 250 ltr) är det typiska exemplet i det avseendet.

Så, olika typer av fat ger helt olika bidrag till och uttryck av en whisky. Det inser nästan alla och det är enkelt att förklara detta.

Men vad om en enda fattyp? Är exempelvis ett Sherryfat samma som ett annat, eller en Bourbon barrel lika med tio andra, i karaktär och påverkan på whiskyns mognad? Svaret är med emfas ett ”nej”. Förutsatt att man likriktar variabler som storlek på faten, hur många gånger och hur länge de använts samt vilken Sherry/Bourbon/annat det varit på dem innan, så blir de absolut flesta av faten klart lika i det de ger till ”sin” whisky. Men det kommer alltid att finnas avvikande fat, på gott och ibland på ont (vilket kan hända ofta om man inte är noga med urvalet av fat, men annars klart sällan). Vissa av de avvikande faten blir lite annorlunda i att de accentuerar en viss karaktär mer eller mindre än normen för den typen av fat. Det märks en liten skillnad i något specifikt avseende; ett exempel är hur ”krämig” eller ”gräddig” karaktären blir från en first fill ex Bourbon barrel, för maltwhiskyn. Men några fat kommer alltid att ge en ganska radikalt annorlunda karaktär. Detta kan i vissa fall leda till att de anses defekta eftersom det som är annorlunda anses opassande. Men det kan också leda till att de anses perfekta, eftersom de överpresterar och gör det på ett positivt sätt.

Vi har hittat ett tydligt sådant exempel i en f.d. Makers Mark ex Bourbon barrel som fylldes 2011 hos oss. Anledningen till att vi har valt att ha nästan bara Makers Mark-barrels är att Makers Mark, när de köper in fat, insisterar på att ekstavarna som använts till faten får lufttorka och mogna under lång tid. Detta får stavarna att ”mogna” och reducerar de bittra toner som kan komma från tanninerna i eken, samtidigt som det ger en mer komplex kemisk struktur inne i eken och därmed även i det som lakas ur till råspriten inne i fatet (vare sig det är Bourbon eller maltwhisky). Det finns fler producenter i USA som insisterar på detta, men Makers Mark är nog bäst kända för det. I alla fall; fat nr 20/2011 är en f.d. Makers Mark-barrel och redan på treårsdagen i förra veckan så visade den upp en mycket trevlig karaktär för en helt nybliven whisky (maltwhisky skall vara 3 år gammal för att få kallas för ”whisky”). Gott om vaniljtoner och nästan som en karamellfabrik på doften, med höggradig mognad och mjukhet, parad med den tydliga maltigheten och röken från råspriten. Normalt tar vår typ av kraftfull whisky kanske 5-6 år på sig i en Bourbon barrel, innan den kan sägas vara mogen, men här är ett lysande undantag – den är mogen redan som 3-åring. Andra fat vi provat har inte samma grad av mognad, även om de genomgående har varit bra och definitivt på väg.

Det är så med konst – ibland blir det bara extra bra, extra snabbt. Det går inte att förutse, men det går att vara tacksam för när det händer.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *