Brora och Port Ellen, återstart

Några tankar om återöppnandet av Brora och Port Ellen distilleries (Highlands respektive Islay)

Whiskyentusiastvärlden gick i det närmaste i spinn den 9 oktober 2017, när ägarbolaget Diageo (den största spritproducenten i världen) tillkännagav att de ämnade återuppbygga och öppna de båda närmast ikoniserade destillerierna Brora och Port Ellen. En riktig bomb till överraskning, då Diageo ett antal gånger genom åren förklarat att ett återöppnande inte varit aktuellt och Port Ellen-destilleriet dessutom är helt rivet, med bara några av lagerhusen kvar.

För att direkt ta itu med en fråga som cirkulerat runt för många gånger, så kan det konstateras att den som gör whisky, gör det med den nödvändiga förutsättningen att tjäna pengar på det – och med den lika nödvändiga förutsättningen att det alltid handlar om en mycket långsiktig satsning. Diageo har inte hållit sig störst inom skotsk whisky och en massa annan sprit genom att satsa på någon verksamhet som gått med förlust. Diageo är en stor och på många vis skicklig, ibland hänsynslös, multinationell jätte som har en mycket lång historik, väldigt mycket intern kunskap och seriöst djupa fickor när det behövs.

För detta handlar enligt tillkännagivandet om en investering på runt £ 35 miljoner, d.v.s. bortåt 400 miljoner svenska kronor. Enbart för själva kapitalinvesteringen – driftskostnaderna kommer till. Oavsett hur man räknar och prissätter senare flaskor så är det här många flaskor som det budgeteras för försäljning av.

Så ja, Diageo gör denna investering för att de ämnar tjäna pengar på det, på lång sikt. De drivs inte av filantropiska hänsyn i sig.

Men vari ligger värdet som Diageo nu vill exploatera (ytterligare)? Jo, i varumärkena Brora och Port Ellen, vilket har byggts upp till enorm kultstatus under de senaste dryga 15 åren, genom Diageos årliga släpp i serien Special Releases, där det alltid förekommit en Brora (ej år ett) och en Port Ellen, men övriga deltagande whiskies varierat mer. De nu klart ålderstigna buteljeringarna kostar i spannet 15000-25000 kr per flaska, för whisky som i dagsläget är i vart fall runt 35 år gammal. Båda destillerierna stängdes ju 1983, som del i en våg av stängningar av gamla, omoderna eller allmänt oälskade destillerier, när whiskyindustrin insåg att man inte behövde hela den volymkapacitet som då fanns.

Vad, i sin tur, bygger varumärkenas värde på? Jo, i viss mån på raritetsstatus men till absolut huvuddel på skickligt sammansatta buteljeringar som Diageos blenders har tagit fram, varpå marknadsföringsavdelningens avsevärda kraft har hanterat dem med vad man nog får kalla en hög grad av respekt, under det att buteljeringarna sålts. Till kraftigt stegrande priser för varje år som gått, i vart fall de senaste tio åren. Men i grund och botten handlar det om att den whisky som gjordes höll en genomsnittligt bra till mycket bra kvalitet och att whiskyn ursprungligen lades i relativt trötta fat, s.k. refills, som varit med några vändor förut. Därmed tålde whiskyn att lagras länge, utan att bli överekad och trött.

Man skall komma ihåg att under hela sin levnad, vilket i modern tid för båda destillerierna faktiskt var (ca) 1968 till 1983, så var Brora och Port Ellen bara whisky som var avsedd att användas som en beståndsdel i blended whisky. Det fanns då föga tankar på en single malt för dessa två, dels eftersom single malt då var en närmast kuriös företeelse dels eftersom man särskilt beträffande Brora lät destilleriet producera den typ av råsprit som man för stunden ansåg sig behöva fylla lagerhusen med, som exempelvis en Taliskerliknande och nu legendarisk whisky i början av 1970-talet, när Talisker byggdes om och var stängt; men senare dämpades torvighetsnivån i den använda malten successivt och det finns alltså inte en enda, enhetlig stil för Brora. För Port Ellen var väl stilen mer fast, som en tydlig Islay-whisky ungefär som Caol Ila var och är (maltspecifikationen lär ha varit densamma för Port Ellen och Caol Ila).

Men Broras och Port Ellens status har kommit i dess egenskap av riktigt bra maltwhisky och det är som maltwhisky dess värde kan realiseras. Beskedet nu från Diageo om att produktionen ämnar hållas runt 800 000 liter alkohol per destilleri och år samt att den resulterande whiskyn på bortåt 12 års ålder är avsedd som maltwhisky, är därmed fullständigt logiskt och sunt. Varför slösa bort litrar i blends, när kapitaliseringen av varumärkenas värde ligger i dem som single malt?

Att Diageo har kompetens nog att göra utmärkt maltwhisky står bortom allt tvivel. Man driver idag knappt 30 whiskydestillerier bara i Skottland och lär ha utmärkta arkiv dessutom. Kunskap finns. De enda sakerna som egentligen skulle kunna hindra de nya Brora och Port Ellen från att bli riktigt bra whisky är bristande vilja att fokusera på kvalitet och karaktär, eller att ekonomin får styra i alltför hög grad och absolut maximum av alkohol pressas ur malt och utrustning. Med tanke på att grundinvesteringen är £ 35 miljoner så skulle i vart fall jag dock tro att det förstnämnda generellt sett får anses ganska osannolikt, helt enkelt eftersom det vore direkt korkat, men med det sistnämnda finns det alltid vissa risker.

Att eftersträva maximering av uttaget av alkohol från malten och utrustningen man använder är nämligen förenat med en påverkan på karaktär och i viss mån kvalitet på produkten. Men samtidigt gör det att siffrorna ser bättre ut, med mer producerad volym och lägre kostnad per liter råsprit (liksom med fyllning i gamla trötta, men billiga, fat).

Givet att fokus så tydligt ligger på framtida buteljering som maltwhisky så kan man väl emellertid hoppas att risken för överdrivet fokus på rent ekonomiska parametrar inte är alltför påtaglig. Men det är en förhoppning, således.

Tillkännagivandet från Diageo använde något mjuka uttryck när det gällde vilken typ av whisky som skall produceras på de båda destillerierna. Specifikationen verkar på ytan snarlik för båda, nämligen med bas på medeltorvigt rökig malt om 20 ppm fenolhalt (ungefär som Bowmore) och tänkt ålder kring 12 år. Det finns dock en mängd ytterligare parametrar som har en påverkan på karaktären. Som redan nämnts så har särskilt Brora under sin existens förekommit i flera olika skepnader, från helt orökig från slutet av 1970-talet och till 1983 (med vissa avvikelser inom perioden), via medelrökig kring mitten av 1970-talet och tungt rökig i början av 1970-talet. Läggs dessutom till den karaktär som Brora hade under sitt gamla namn, Clynelish, fram till 1967, med en väldigt distinkt ”Old School” men hyfsat dämpat rökig grundton, så finns det en del att välja mellan. Att Diageo valt att vara mjuka i att definiera karaktären är då fullt förståeligt – ”i den mån möjligt, kommer karaktären att efterlikna den som var innan destillerierna stängdes”. Det kan betyda lite av varje.

Men vilka möjligheter finns då att replikera den karaktär som Brora och Port Ellen hade 1968-1983? Om vi förutsätter att den goda viljan verkligen finns, så går det. Det finns kunskap, det finns troligen relativt goda arkiv och det finns nog i alla fall några personer kvar i livet som faktiskt har producerat på de båda destillerierna. Problemen som verkligen kan störa är nog troligare av en annan art.

Vad först gäller utrustningen så är Brora (a.k.a. gamla Clynelish) från 1819 och byggnaderna är motsvarande K-märkta, men med mycket pengar som insats kan den infrastrukturen alltid rustas upp. Pannorna finns dessutom kvar på Brora, vilket skapar en direkt länk till hur det var förut, även om de helt säkert behöver fräschas upp i väldigt hög grad. Nytt mäskkar, jäskar (i trä), nya worm tub-kondensorer och rimligen all mekanisk och elektrisk utrustning behöver till samt måste garanterat vissa ändringar ske med hänsyn till modern arbetsmiljölagstiftning. Men det går säkert att göra en trogen replik av det gamla destilleriet, bara den goda viljan finns. För Port Ellen är det egentligen enklare, då hela destilleriet är borta och därför måste byggas upp helt nytt, förvisso på samma plats som förut men i övrigt utan en enda gammal skruv. Utrustningen i sig är knappast problemet för någotdera av destillerierna.

Troligen är inte heller själva processen något problem, när det handlar om hur pannorna kördes etc. Men här kommer dels moderniseringarna av utrustningen dels den allmänna moderniseringen och utvecklingen av korn, mältning, torvbrytning, jäst, jästider och annat smått och gott in i spel. Då kan det börja bli intressant.

Kornsorterna undergår en kontinuerlig förädling, för att höja alkoholuttaget per ton och för att bättra på motståndskraften mot sjukdomar, med mera. Detta kan ha en ganska betydande påverkan, även om det inte måste vara så; ett exempel på påverkande kornsort är den relativt gamla och välkända, men idag ineffektiva och dyra, kornsorten Golden Promise, som ger en betydligt tyngre, vaxigare och mer smakrik råsprit än moderna kornsorter som exempelvis Concerto, Minstrel och andra. Den riktigt gamla Brora, från tiden då destilleriet hette Clynelish, var väldigt tydligt vaxig; modernare versioner av Brora och nybyggda Clynelish har ibland haft det tydligt, men oftare inte. Så de kornsorter som kommer att användas till malten är en potentiell påverkansfaktor.

Sättet för mältning är också en fullt möjlig påverkansfaktor. Golvmältning som i viss mån användes för Brora kan ge en annan stil på malten, än moderna GKV-baserade mälterier. Inte minst när det gäller variation i hur mältningen genomförs, vilket dock inte alltid är eller var en positiv sak…

Den torv som används är viktig för hur rökigheten uppfattas. Olika torvmossar och olika brytningsdjup ger helt enkelt olika typer av rökighet. Islaytorv brukar exempelvis vara uttalat tjäriga i sin rökighet, medan fastlandsbruten torv typiskt sett är mer torrt rökig. Det gör stor skillnad i hur rökigheten uppfattas, eftersom rökigheten är en så påtaglig och genomträngande karaktär. Därtill finns inom respektive region ett antal olika torvmossar, vilket ytterligare ökar variationsmöjligheterna.

Jäststammarna som användes på 1960-, 70- och 80-talen var delvis samma som idag, men det fanns också andra jäststammar och i all synnerhet kan det komma en påverkan om och i den mån som man tidigare använde sig av bryggerijäst, vilket idag är mindre vanligt. På samma vis så har jästidens längd en definitiv påverkan på mäskens och råspritens karaktär, där det tidigare nog var mer vanligt förekommande med långa jästider (vilka enkelt uttryckt ger mer fruktiga toner). Dessa båda påverkansfaktorer kan potentiellt ha stor betydelse.

En glädjande bit information var att man avser att sätta in nya s.k. worm tubs igen, på Brora. Detta är de klassiska gammaldags kondensorerna i form av stora kopparspiraler (en ”worm”) nedsänkta i en stor vattentank (en ”tub”). Dessa ger en mer gradvis kondensering och typiskt sett ett tyngre destillat. Men det beror också på hur man kör dem, varma eller kalla, så där finns definitivt utrymme för visst manövrerande.

Som framgått av det ovan sagda så finns det ett antal parametrar som helt enkelt skiljer sig åt, från förr relativt från idag. Man kan dock kompensera i viss mån, för att skapa sin råspritskaraktär att ”bli rätt”. Men man måste nog, om man skall vara trogen syftet med att återskapa rätt karaktärer, tänka sig att i vart fall delvis gå tillbaka till idag bortrationaliserade råvaror och metoder. Det återstår att se om det kommer att göras, men tonen i anslaget verkar i alla fall ganska lovande.

Sedan, när man väl har sin råsprit, så skall denna läggas på fat, som ju har eller i vart fall kan ha en högst avsevärd påverkan på den färdiga whiskyn. Och då såväl Brora som Port Ellen var avsedda som bulkmalt till blends när det begav sig, så fylldes de på trötta fat. Men kommer man att göra det idag? Delvis, säkert, men trötta fat innebär också lång tid till mognad och än större krav på att ha riktigt bra kvalitet och ”rätt” karaktär på själva råspriten, så här finns nog en större risk för avvikelser, helt enkelt genom att generellt fräschare och mer aktiva fat används. Det är nu inte något ”fel” i sig, men det kommer att ha en tydlig påverkan på karaktärerna och på balansen mellan destillat och ekkaraktärer i whiskyn.

För att summera mina egna tankar så är de att detta är en positiv investering, såväl industriellt som av rent egoistiska skäl – gamla Brora tillhör några av de bästa whiskyupplevelser jag haft och en bra Port Ellen är en fröjd. Låt oss hoppas att det kommer att komma nya anledningar att återuppleva dem båda, i ny tappning. Även till de premiumpriser som buteljeringarna säkert kommer att ligga på; men det är inget problem, så länge de levererar valuta för pengarna.

Just som denna text närmade sig sitt färdigställande så kom den 10 oktober 2017 nyheten att även Rosebank distillery i Lowlands kommer att återöppnas, av Ian McLeod distillers (ägare till Glengoyne och Tamdhu) som köpt fastigheten från Scottish Canals och varumärke och lager från just tidigare ägaren Diageo. Ytterligare en ikonisk whisky, ytterligare en av mina favoriter. Samma hänsyn som nämnts ovan gör sig gällande för Rosebank, som dock är en helt annan typ av whisky eftersom den var/är orökig och därtill trippeldestillerad, vilket förvisso kan göras på ett antal olika sätt, även det…

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *